Det finns tre trappor ner mot Strömmen på norra sidan mellan Saltängsbron och Hamnbron. Här har den gamla roddbåten lagt till invid den trappa, som ligger nedanför Godsgatan. Tidpunkten torde vara något av åren omkring år 1910. Roddtrafiken över Strömmen här i grannskapet hade sekelgammal tradition men förekom efter Hamnbrons tillkomst år 1915 endast högst sporadiskt. Fotografiet tillhör Stadsarkivet.

Allmänheten fick betala en liten slant för roddturen – men stadens tjänstemän åtnjöt förmånen helt gratis.
Än en gång roddtrafiken, som förr i världen försiggick mellan Saltängen och södra sidan av Strömmen. Trappan på bilden finns fortfarande kvar, mittför Godsgatan, medan själva rodden nu sedan länge tillhör det förgångna.
I en bildtext i Återblicken den 17 november gjorde vi gällande, att roddtrafiken där på platsen upphörde vid Hamnbrons tillkomst på 1910-talet – något som också har vitsordats  av flera äldre f d Saltängsbor.
Ändå är saken uppenbarligen inte fullt så enkel. Flera läsare har nämligen hört av sig och berättat om, hur de utnyttjat rodden såpass sent som långt in på 30-talet!
Hur dessa motstridiga utsagor kan gå ihop ska vi snart visa. Men först en liten historisk bakgrund, med ett kliv något sekel tillbaka i tiden.

Roddtrafiken där över Strömmen var en gammal företeelse, även om dess äldre historia är höljd i dunkel.
I handlingarna finns den här rodden belagd allt sedan år 1849, då den togs om hand av Norrköpings stad.
Magistratens handels- och ekonomidivision antog det året i tur och ordning tvenne roddare, av vilka förresten den ene – framgår det av handlingarna – var en gammal sjöman.
För allmänheten kostade roddturen en liten slant – medan däremot stadens tjänstemän åtnjöt förmånen av gratis rodd över Strömmen.

Det fanns redan från början flera olika rutter att välja emellan
* Till och från de båda bryggorna på norra och södra sidan av Strömmen, vid Finspongs malmplats (belägna intill gamla tullpackhuset, i våra dagar står en krankopia som minnesmärke där på platsen) och mitt för Skepparegatan – 8 riksdaler.
* Till och från dessa båda båtbryggor och Motala varv (som låg ungefär där som Syltbergsgatan mynnar ut i Sjötullsgatan) eller nya ballastplatsen – 2 skilling 8 riksdaler.
* Till och från det populära utvärdshuset Röda stugan – 5 skilling 4 riksdaler.
Allt detta således i de gamla myntsorterna. Men sedan kronan på 1870-talet efterträtt riksdalern som svensk myntenhet så räknades roddartaxorna om.

År 1882 fastställdes avgiften från Finspongs malmplats och över till Skepparegatan i den nya tidens penningslag – till 2 öre!
Man noterar att turen då för länge sedan gick fram till Skepparegatan. På riktigt gamla bilder ser man också roddartrappor ner mot Strömmen nedanför nämnda gata. När dessa försvann känner vi dock inte till.
1901 uppfördes, med hamnkaptenens tillåtelse, en liten kur för roddarna på norra sidan av Strömmen, och den regelbundna roddtrafiken fortsatte sedan ännu något årtionde. Och när sedan Hamnbron invigts år 1915 så upphörde också mycket riktigt den gamla kommunala rodden.
Men inte desto mindre så finns det alltså betydligt senare minnen av roddtrafiken. Och nu kan det vara dags att titta lite närmare på, hur det kan förhålla sig med dessa.

En av dessa som har mer sentida hågkomster av rodden är Elsy Elgström, född 1927, som växte upp på Allégatan på gamla Saltängen. I gatans förlängning låg en av de gamla roddartrapporna, och Elsy minns hur hon och hennes mor vid några tillfällen tog rodden över Strömmen, när det var torgdag på Nya torget.
Elsys mormor brukade stå på torget och sälja ägg, bör, svamp och annat. På hemvägen från torget, när man hade ett och annat att kånka på, kunde det vara skönt att slippa ta omvägen över Hamnbron eller Saltängsbron. Fem öre kostade färden.
Elsy Elgström har också ett vagt minne av hur modern en dag inte var hemma, när hon kom hem från skolan. Orolig sprang Elsy ut och letade efter henne. Men hon blev snart lugn igen, när hon såg modern komma upp från roddarens trappa. Allt var bra igen, allt var som det skulle.

En annan som minns är Kurt Bodelsson, som bodde på Gamla Rådstugugatan och under åren 1937-41 gick på Hedvigsskolan på Saltängen, med Hilmer Wärn som magister.
– Man gick ofta och kikade längs Strömmen efter skolan, berättar han. Det var alla möjliga föremål som flöt omkring där.
– Där fanns de små ångbåtarna, som gick ut till Tegelbruket, Ramshäll, Grymön och de andra fritidsområdena. Där fanns Holmens timmerbåtar, och där fanns mycket annat.
– Och där fanns också rodden över Strömmen, i varje fall vid enstaka tillfällen. Jag minns att jag  och en klasskamrat så sent som 1938 roddes över Strömmen av den där farbrorn.
– Rodden gick uppströms Strömsholmen, mellan trappan vid Allégatan och trappan mittför dåvarande Östra Kyrkogatan, Kristinagatan alltså. Strömmen var strid och han rodde i en båge upp mot Oscar Fredriks bro.

Kurt Bodelsson betonar dock, att han inte har några minnen som tyder på, någon regelbunden roddtrafik vid den här tiden. Den lilla turen med klasskamraten är den enda, som han säkert minns.
Och här närmar vi oss nog också sakens kärna. Rodden hade verkligen, i stort sett, upphört med Hamnbron. Men uppenbarligen hände det sig att den tillfälligt återupptogs – vilket tycks ha varit fallet just kring mitten av 30-talet.
Tydligen fanns någon äldre farbror, eller kanske flera, som då lät de gamla roddartrapporna komma till heders på nytt och gjorde sig någon liten förtjänst genom att, när andan föll på, ro folk över Strömmen för fem öre turen.
Torgdagarna var lämpliga bra dagar. Det bodde fortfarande mycket folk på Saltängen, och det var fler än Elsy och hennes mor som gärna tog genvägen över Strömmen hem från Nya torget.

Kurt Bodelsson återberättar också en historia, som han hörde då på 30-talet. Enligt denne så brukade roddaren fiska upp den studentmössa som varje år kastades i Strömmen, när studentkortegen passerade Saltängsbron efter examen. Iförd densamma ska han sedan ha upprätthållit rodden under sommarmånaderna.
Huruvida historien är sann eller ej lämnar vi därhän. Förmodligen var den gammal redan på 30-talet, en kvarleva från roddartiden före Hamnbrons tillkomst.
Den gamla roddartiden, vars ursprung och tidiga historia förlorar sig i det längesedan förgångnas töcken – i svunna tidevarv långt före det belagda årtalet 1849.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 29 december 1990.