Stad i Östergötlands län på ömse sidor av Motala ström, strax ovan dennas utlopp i Bråviken av Östersjön. Östra stambanan berör stadens norra sida och har där station, 17,1 mil från Stockholm, 4,5 från Katrineholm, 4,3 från Linköping, 15,6 från Nässjö och 40,6 från Malmö. Viktiga landsvägar mötas här, och den urgamla vägen från södra Sverige genom Östergötland och över Kolmården till Mälardalen och Stockholm har alltid gått genom staden.
Den väl närmast genom de betydliga forsarna och fisket i strömmen uppkomna handelsplatsen nämns redan på 1100-talet, men trots det goda läget, vann staden dock ej någon betydelse förr än ett halvt årtusende senare, helst Söderköping, som länge förblev Sveriges tredje handelsstad, var dess granne. Mer än de flesta andra städer har Norrköping härjats av pest, eldsvådor och krig, förfärligast av ryska mordbrännarna 1719. Dock hämtade den sig snart och kallas 1740 (av Tuneld) en ibland de bästa i riket på grund av sin stora fabriksrörelse och handel. I stadens historia förekommer de viktiga riksdagarna 1604, 1769 och 1800. Norrköpings blomstring daterar sig från 1600-talet, då Louis De Geer började härifrån utskeppa alstren från sina järnbruk i Östergötland, och hertig Johan av Östergötland inkallade tyska manufakturister, vilkas verksamhet framgent gynnades och vann utbredning, så att de till exempel 1673 erhöll egen kyrka.
Det är likväl först i vårt århundrade Norrköping blivit en stor fabriksstad. Folkmängden, som år 1760 beräknades till 7 000 personer och 1810 till 9 000, var 1850 nära 17 000, men 1870 nära 24 000 och nu 27 387. Staden är i detta avseende den fjärde i riket, efter att i slutet av 1860-talet ha blivit förbigången av Malmö. Värdet av all fastighet uppgår till 30 284 800 kronor, nämligen 498 800 kronor för jord, 27 407 600 kronor för annan enskild fastighet och 2 378 400 kronor för statens, kommunens, föreningars o.d. fastighet. Området utgör 1 595 tunnland; stadens jord är satt i 27 1/8 mantal. Efter eldsvådorna har staden blivit mera regelbundet bebyggd och visar en mängd stora hus, ehuru rörelsen på gatorna är som i alla fabriksorter oftast ringa.
Floden, som gör en stark krökning mitt i staden, gjuter sin breda massa utför forsar, vid vilka de flesta stora fabrikerna blivit uppförda. På södra sidan ligga Strandkvarteret eller den äldsta, kring S:t Olai kyrka uppväxta delen, sydväst därom Dalskvarteret kring S:t Johannes kyrka samt Bergskvarteret och ”Holmen”. Senast bebyggt är Norra kvarteret på samma sida av ån, som den vid hamnen belägna Saltängen, vilka upptaga 2/5 av staden och genom flera broar förenas med de södra delarna. Utvidgningen sker förnämligast åt öster, söder och sydväst. På Oskar Fredriks torg i norra delen har rests Karl Johans staty. Bland allmänna inrättningar märkas: järnvägsstationen, postkontor, telegrafstation, börsförening, Norrköpings enskilda banks huvudkontor, annat bankkontor, folkbank, sparbank, stadshypoteksförening, tullkammare, sjömanshus, lotsfördelningsstyrelse, högre allmänt läroverk i ny präktig lokal, teknisk elementarskola, handelsinstitut och andra praktiska läroanstalter, folkskolor, hittebarnshus, nytt stort sjukhus och liknande inrättningar, till betydlig mån stiftande genom eller beroende av rika enskilda gåvor.
Kyrkorna är S:t Olai, S:t Johannes eller landsförsamlingens, Hedvigs eller Tyska församlingens. Enligt ny reglering skall staden utgöra 3 territoriella församlingar av 1:a klassen i Linköpings stift. S:t Olai, Hedvigs och Norra församlingen. En ny kyrka uppföres åt den sistnämnda. Hedvigs församling har hittills ej varit territoriell; gudstjänst på tyska upphörde där redan 1813. Vidare finns synagoga, en av staten erkänd metodistförsamling med kapell och en missionsförening med bönhus. Av andra sociala föreningar må nämnas den gamla och betydliga arbetareföreningen och frimurarelogen. Flera hotell och många värdshus, gästgivaregård, teater och dylikt är att anföra. En politisk nyhetstidning utkommer dagligen. Fabriksrörelsen drivs numera ej blott med vattenkraft, utan till stor del med ånga. Ehuru klädesindustrien var anmärkningsvärd redan under Karl XI:s tid, var det dock först under frihetstiden, fabrikerna hunnit bli talrika och betydliga.
I vårt århundrade har utvecklingen emellertid gått ojämförligt starkt framåt. Redan 1794 sysselsatte klädesfabrikerna 810 arbetare; 1876 fanns vid alla fabrikerna 6,108 personer. Klädestillverkningen vid Drags, Bergsbro, Ströms, Smedjeholmens och många andra fabriker uppgick (år 1875) till nära 9 miljoner kronor eller över 2/3 av hela rikets tillverkning; de 4 bomullsväverierna visa en tillverkningssumma av 3 2/5 miljoner kronor. eller nära 1/3 av rikets; Holmens, Gryts och Bergs bomullsspinnerier ha en summa av över 2 4/5 miljoner kronor. Andra större verk är trikåfabriken, litografiska fabriken, snusfabriken, Holmens pappersbruk, tändsticksfabriken, Gripens sockerbruk, flera färgerier, såpfabrik, mekaniska verkstäder, kvarnar, skeppsvarv. Därjämte finns åtskilliga mindre fabriksanläggningar och ansenlig hantverksrörelse (år 1875 vid den 750 arbetare). Sjöfarten, underlättad av god hamn och docka, omfattar regelbunden ångbåtsfart på Stockholm, kustorter vid Östersjön, Köpenhamn och Lübeck. Utförseln gäller huvudsakligen spannmål, trävaror, järn, stadens egna alster, och ladugårdsprodukter. Ull- och remontmarknad hålles i juli.
Skjuts lämnas från gästgivaregården till Lilla Åby 0,8 mil, Konungsund 1,3, Fristad 1,5, Söderköping 1,5, Hölla 1,3, Brink 1,3, Brink 1,3, Odensåker 1,3 och Melby 1,8 mil. Flera promenadplatser finnas i och vid staden och den bördiga nejden visar talrika välbyggda gårdar och sommarställen. Något ovanför staden ligger Himmelstalunds hälsobrunn. De omgivande häradena är Memming, Bråbo och Lösing, av vilka de två sistnämnda har tingsställe i staden.
Källa: Rosenbergs geografiska lexikon (1882–1883)
