Denna mycket vackra jugendbyggnad uppfördes 1906 efter ritningar av arkitekterna Lindblad och Palmqvist. Lindblad kom ursprungligen från Stockholm och ritade en rad jugendbyggnader i centrala staden. Byggnaden bildar tillsammans med en rad andra hus en välbevarad jugendarkitektur längs Hospitalsgatan. Byggherre var snickerifabrikören E J Sundstedt som också hade sitt företag i huset. I byggnaden återfanns under 1960-talet ett av Norrköpings första varuhus med namnet Tempo. Tempos lokaler skapades genom att gården byggdes över.

hospitalsgatan12

Under åren har verksamheterna skiftat från livsmedel, apotek och möbelaffär. Hospitalsgatan var under många år en livlig affärsgata men efter de stora varuhusens uppförande i Södercity försvann de små butikerna från gatan. Idag återfinns en rad butiker längs gatan men den stora kommersiella affärsgatan är sedan länge borta.

Huset består av tre våningar och inredd vindsvåning. Fasaden består av gul slätputs på tegel. Bottenvåningen har sentida karaktär med butiksfönster med ramar av aluminium, nya butiksdörrar och cementputsad sockel. Entrédörren till huset är i sentida karaktär med dörr och ram av aluminium. Bottenvåningens modernism döljer jugendfasaden något men visar ändå den våg av funktionalism som drog genom staden på 1940-talet. Bottenvåning har flera gånger byggts om och inga spår av den ursprungliga fasadsmyckningen finns bevarad. Fönstren är delvis från 1906 men har genomgått mindre ombyggnader. Flertalet av fönstren har spanjoletter. Mot gården är fasaden klädd med plåt i färgerna vitt och gult. Taket är täckt med svart plåt.

Lägenheterna är mycket välbevarade med bland annat speglade skjutdörrar, enkla spegeldörrar, pardörrar, trägolv, fiskbensmönstrad parkett, djupa fönsternischer och serveringsskåp. I några av våningarna finns eldstäder bevarade. De allra flesta av våningarna har välbevarad planlösning där man vid modernisering av kök och badrum utgått från de befintliga utrymmena. I flertalet av rummen finns sparsmakade stuckaturer.

Huset inventerades år 2005 av Bo Daniel Hörnestam.