Efter branden.  Bergsbrofabriken efter branden den 3 oktober 1902.  Byggnaderna till vänster i bilden har till stora delar rasat samman. Men en ny, och ännu mäktigare fabriksbyggnad skulle här sedan uppföras – den röda tegelborg, som än i dag står kvar där på platsen.

Norrköping har haft sina bränder. Två dystra årtal är 1822 och 1826, då stora delar av staden brann ner. Som en följd förbjöds, något senare, byggen av trähus.
Kring det senaste sekelskiftet började två fabriksbränder, som sedan länge stannade i folks minne.
1895 brann Smedjeholmens fabrik, händelsen omskriven i Återblicken 7-9-91. Och den 3 oktober 1902 inträffade den våldsamma brand, vars slutresultat kan beskådas på bilden ovan.
Det var Herman Wahrens Bergsbrofabrik, som då till stora delar blev lågornas rov.
Den räknade sina anor tillbaka till 1850-talet. Aktiebolaget hade bildats under 1860-talet, då också de dittillsvarande trähusen på fabriksområdet börjat ersättas med stenbyggnader.

Byggnaderna som brann den här oktober kvällen år 1902 hörde just till dem, som hade tillkommit under 1860-talet.
Eldsvådor var stora spektakel på den här tiden, och Skvallertorget med omgivningar fylldes snart med nyfikna. De flesta fattade posto på Bergsbron, varifrån man också hade den bästa utsikten.
Den brinnande fabriken erbjöd, som Norrköpings Tidningar skrev, ”en hemsk men på samma gång storslagen anblick”. Flammorna avtecknade sig med våldsam kraft mot den mörka oktoberhimlen.
På Bergsbron engagerade sig publiken i livliga diskussioner om eldens utveckling, medan brandmanskap och avdelningar från militärskolan rusade fram och tillbaka över bron.

Tjocka slangar ringlade sig fram till de stånkande och visslande ångsprutorna, där de öste sina kaskader av vatten över de brinnande byggnaderna.
Till föga nytta dock. Att kunna stoppa elden var det heller inte längre tal om. I stället fick nu ansträngningarna riktas in på att hindra elden från att spridas.
Risken var också stor. Nordvästvinden spred gnistor och brandungar över stan. Eld uppstod på Holmens Bruk och på textilfabriken Gamlabro men kunde lyckligtvis snabbt släckas.
Det var vaktmanskapet från militärskolan som tillsammans med reservkåren bevakade kringliggande gårdar. Trähusen vid Skvallertorget var tidvis illa utsatta. Men man lyckades klara dem.
Även träbyggnaderna i gamla Midtina mellan nedre delen av Västgötegata/Bredgatan skonades, som väl var. Där hade även en mindre brand kunnat bli fullständigt förödande. Man kan nog tänka sig, att Bergsbrobranden  blev en varningssignal som påskyndade saneringen av det gamla området, omskrivet i trenne Återblicken i januari i år.

Eldsvådan hade brutit ut mellan klockan nio och halv tio på kvällen. Det var en polis som först observerade, att det lyste på andra våningen i det stora fabrikshuset med gaveln åt Luntgatan.
Det skulle det nu inte alls göra. Och när polismannen frågade en av vakterna varför man arbetade så sent, så fick han också svaret att arbetet hade upphört redan vid sjutiden.
Snart kunde man sedan konstatera, att det brann i en ullhög på andra våningen. En gammal nattvakt försökte släcka elden, men var nära att kvävas av röken och måste föras till fältskär.
Den dåtida hästbrandkåren tillkallades, och de tusentals nyfikna strömmade till. Bergsbron var sedan tidvis omvärvd av rök. Gnistorna föll så tätt som vore det fyrverkeri.
Hettan svedde kinderna på de tätt packade åskådarna, som inte kunde slita sig från dramatiken. Och genom Norrköpingsnatten, ljöd klämtningarna från klockorna i Stadstornet, verksamt bidragande till den ödesmättade stämningen.

Lågorna från den brinnande fabriken slog högt upp mot skyn. Gång efter annan hördes maskiner störta ner genom trossbottnarna med väldiga brak. Allt emellanåt ljöd dova knallar, när något oljefat exploderade.
Vid elvatiden på kvällen rasade en stor del av fasaden mot Strömmen på en av byggnaderna, synlig till vänster på bilden. En enorm vattenaskad kastades därvid upp.
Vid tvåtiden på natten var eldsvådan någotsånär under kontroll. Morgonen efter var omkringliggande gator avspärrade, och brandplatsen utgjorde i det glåmiga dagsljuset en mycket dyster anblick.
Bergsbron var räckt av svart glöd och måste spolas ner. Långt ner på Västgötegatan låg lager med aska efter de kringflygande glöden.
Trots allt var det dock inte i första hand Herman Wahrens egen fabriksverksamhet som hade drabbats. De brunna byggnaderna var nämligen till stor del uthyrda till andra textilfabrikörer, som nu fick vidkännas svåra förluster.

Söndagen efter branden prediade komminister Häggström i närbelägna Matteuskyrkan. Trots all förödelse på församlingens mark fann han ingen anledning till någonting annat än den sedvanliga tacksamheten gentemot Herren.
– Tack för att Du skonat för ytterligare hemsökelse, sade komministern bland annat. Tack för att du beskyddat och bevarat så många hem.
Komministern gav också Gud äran för att det inte var ännu mer som brunnit ner. Detta var sannerligen, vad vi nutida skulle kunna kalla en positiv vinkel.
Efter branden gick så livet vidare i Norrköping, som alltid. Bergsbrofabriken återuppfördes, och då i form av den intensivt röda tegelbyggnad som ännu i våra dagar står kvar där på platsen.

Länge, länge kom Norrköpingsborna sedan ihåg Bergsbrobranden.
Men åren, de går. Och nu tillhör denna eldsvåda av den 3 oktober 1902 knappast minnenas värld – utan enbart historiens.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 9 april 1994.

omslaget-2016_208x300Nu har den andra, utökade och reviderade upplagan av Norrköpings gatunamn utkommit. Den innehåller 69 nya gatunamn. Dessutom har 52 gator fått nya texter – för de flesta av dem saknades information om namnet i första upplagan.
Köp boken här.

De nya texterna har samlats i ett 24-sidigt supplement till första upplagan.
Köp häftet här.