IFK:s B-lag i bandy av år 1908. Från vänster Jonsson, ”Abbe” Ljungström, Olle Eliasson, Gustaf Pettersson, Herbert Engström, Einar Dusén, Edvin Hagström, Artur Björklund, Knut Rundqvist och Ivar Bergholtz. Einar Dusén, ”Gåsa”, minns Stig Wickström mycket väl från 1920- och 30-talen, när Dusén bland annat hade en egen lokal sporttidning – ”Sport och Boulevard”. Han var snabb i repliken, ständigt cigarrökande.

I slutet av 1800-talet slog skridskoåkningen igenom i Norrköping. 1887 bildades Skridskosällskapet. Man åkte på Ståthögaviken, vid Strömsholmen och Norrtull. Vintrarna var långa och kalla, isen låg ofta från Oskar Fredriks bro (Saltängsbron) och långt ut i segelleden.
Det var konståkning, det var karnevaler, det var snabbskrinning. 1903 invigdes Idrottsparken som också höll sig med skridskobana. Både IFK och Sleipner hade goda åkare och det var tävlingar mest varje söndag.
Den första bandymatchen i Norrköping spelades den 20 februari 1904, snart 80-årsjubileum alltså – mellan Mariebergs IK och ett kombinerat Norrköpingslag som vann med 4-0.

På det gamla fotografiet med bandygänget står noterat ”Ett bandylag på öster 1908”. Emellertid har vi i IFK:s jubileumsskrift från 1947 råkat få syn på samma bild och där kunnat få mer detaljer och upplysningar. Vad vi ser är sålunda IFK:s B-lag i bandy av år 1908.
Ynglingen i mitten är målvakten Einar Dusén, ”Gåsa” kallad, som med åren skulle bli en rätt så känd Norrköpingsprofil och som jubileumsskriften berättar om just österpojkarna och deras bandyträning när seklet var ungt.

Vart åkte man inte för att hitta en hygglig isbana? – Herrebrokärren, Lindö, Marmorbruket, Kvarsebo. Men inte minst höll gänget till på Rossängarnas sankmarker, belägna mellan gamla Goodyear och Lindö. Här spelades bandy av hjärtans lust med krökta käppar, avundsvärd var den som ägde en riktig klubba. Ett träklot fick fungera som boll.
Efter fyra till fem timmars spel brukade matchresultatet vara uppe i sådär 61-49. I pauserna åts medhavda smörgåsar. Ofta gjorde grabbarna upp eld av vass, eftersom det nästan alltid var någon som åkt ner sig i jakten på träklotet. ”Det var ett friskt liv”, summerade Dusén, 40 år senare.

Från sin egen barndom på 1920-talet minns Stig Wickström dagarna på Idrottsparkens isbana, dit textilarbetarbarnen från Dragskvarteren brukade gå.
– Ungdomarna från läroverket och flickläroverket dominerade också på skridskobanan, minns Wickström. Man hade komplex, de var så överlägsna.
– De hade sin läroverksmössa och de hade moderna rörskridskor. De barn, som bara hade spetsskridskor och bandyklubbor av enpåkar, de höll sig mer i skymundan.,
– Men efterhand blev rörskridskorna allmänna. Mina egna första rörskridskor var sådana, som man nitade fast i skon med kopparnit. Dem måste jag ha fått någon gång vid mitten av 1920-talet, säger Stig Wickström.

Bandyn var sedan en stor sak i Norrköping i flera årtionden. IFK vann 9 DM genom åren, det sista 1929. Sleipner låg till och med uppe i allsvenskan i ett par korta sejourer på 1930-talet.
Men mot slutet av det årtiondet kom, ishockeyn till textilstaden, och efter den entrén blev bandyn aldrig mer vad den varit. Snart var det hockey för hela slanten.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 4 februari 1984.