Som tidigare meddelats i Norrköpings Tidningar har filosofie doktor Björn Helmfrid, Norrköping, avlidit i en ålder av 84 år.
*
Vid söndagens gudstjänst i Capella Ecumenica – den så kallade Capelladagen – under medverkan av biskop Martin Lind, komminister Björn Rydberg och KFUM-kören under ledning av Bengt-Göran Sköld bar kyrkklockans toner bud över Trännöfjärden att Björn Helmfrid – en av pionjärerna och under många år styrelseledamot och kyrkvärd på Capella Ecumenica – är död.
Hans namn är intimt förknippat med Capella Ecumenica. På den stora stenen som restes till minne av kungens eriksgata i Östergötland, som inleddes med gudstjänst i Capella Ecumenica, finns Björn Helmfrids namn som en av kyrkvärdarna.
Björn Helmfrids briljanta formuleringsförmåga och historiska kunnande var en ovärderlig tillgång vid Capella Ecumenicas uppbyggnad och fortsatta arbete.
Bengt Appelgren
För Föreningen Capella Ecumenica
***
Vår ålderman och hedersmedlem, filosofie doktor Björn Helmfrid, har avlidit i en ålder av 84 år.
Björn Helmfrid har varit trogen gillesmedlem i närmare 50 år och till styrelsen knöts han i mitten av 1960-talet. Sedan 1985 var han också Gillets ålderman och hans mångåriga arbete i föreningen har belönats med hedersmedlemskap.
Med Björn Helmfrids bortgång har Gillet förlorat en mycket kunnig, erfaren och inspirerande ledargestalt.
Med sin lärdom, livserfarenhet som forskare, arkivarie och pedagog, var han ett viktigt stöd för föreningen i dess mångsidiga kulturella arbete.
Många kommer att minnas hans lysande föredrag. utan manuskript men ytterst detaljrika och språkligt korrekta. Söderköpings historia behärskade han från grunden och kunde på ett elegant sätt ge ämnet ett vidare perspektiv.
Under sitt långa forskarliv hade Björn Helmfrid hunnit bearbeta de flesta handskrifter ur Söderköpings förgångna och i Gillets årsskrift hann många av hans resultat publiceras.
Björn Helmfrid är utan tvekan den flitigaste skribenten i årsskriften sedan dess början 1922. Redan i början av 1950-talet kom hans första artiklar om vår stad, men de flesta är annars från sista 20-årsperioden.
Hans ämnen var vittomfattande och omväxlande, från forntid till nutid.
På senare år roade han gillesmedlemmarna också med ”Små, små stycken ur Söderköpings historia”, allehanda axplock ur domsprotokoll och andra källor. Björn Helmfrid bidrog även aktivt i årsboksarbetet som ledamot i redaktionskommittén.
Som styrelseledamot och ålderman ställde Björn Helmfrid alltid upp när föreningen behövde honom. Han var pålitlig och punktlig, en trygg ledare vid såväl års- och höstmöten som mindre sammankomster.
Björn Helmfrid hade god föreningsvana och ett brett kontaktnät som var till stort gagn för Gillet.
Han var också mycket praktisk och hittade lätt lösningar på svårlösta problem. Det kunde gälla så vitt skilda saker som byggnation, arkeologi och anslagsäskanden. Ingenting syntes honom främmande.
Det är således med stor saknad, men också med glädje, vi ska minnas hans person och hans mångåriga insatser för vår förening. Vi har förlorat vår ålderman, framförallt en kunnig kollega och god kamrat i styrelsen.
Svante Lihoff
Vice ålderman
för styrelsen i S:t Ragnhilds Gille, Söderköping
***
”En gång scout – alltid scout. ”Som scouter sedan unga år hade vännen Björn Helmfrid och jag ofta anledning att påminna varandra om detta valspråk, när vi träffades i olika sammanhang.
Med påtaglig stolthet kunde han berätta, hur han med några andra socuter hade fått hedersuppdraget att bära scoutrörelsens grundare, engelsmannen Baden-Powell, på en av björk tillverkad bår vid ett oförglömligt läger i Stockholmstrakten.
Långt senare, i slutet av januari 1947, fick vi tillsammans med hela den stora scoutfamiljen försöka trösta varandra, när budet om vår egen scoutprins Gustav Adolf, Carl XVI:s Gustafs far, nådde oss och jag själv hade den tunga plikten att till den dåvarande svenske scoutchefen, greve Folke Bernadotte, överlämna telegrammet om dödsfallet.
Vid den tiden hade Björn Helmfrid och jag knutit ett omistligt kamratskap vid Kungliga lifgrenadjärregementet i Linköping. Björn Helmfrid gjorde sig där känd för sin lysande intelligens och stora beläsenhet.
På ett beundransvärt sätt redigerade han regementets kamrattidning och bidrog med en rad sällsynt välskrivna och fängslande artiklar i skiftande historiska ämnen. Frågan är om denna tidning, så länge den existerade, haft en sådan briljant med pennan flyhänt redaktör som Björn Helmfrid.
Redan då anade vi i kamratkretsen att Björn Helmfrid skulle bli en historiker av rang. Med ett forskningsnit som gjorde oss häpna, tog han itu med Norrköpings stad historia och avslöjade där detaljer om personer och händelser som förut var okända.
Själv fick jag därigenom goda råd av vännen Björn Helmfrid. när jag skrev om Gustav II Adolfs själasörjare i fält, Johannes Botvidi, som ursprungligen kom från Norrköping och där hade en av Helmfrid ingående utforskad släkthistoria.
Hur han också som skolrektor i Norrköpings sedan fick tid och ork för ytterligare krävande forskningsgebit, bland annat kompletteringar till Linköpings stifts herdaminne, är för mig en gåta.
Sista gången som han och jag råkades var ute i Rönös lilla härliga arkipelag. Även då påminde vi varandra om vår förpliktande scoutlösen. Björn var redo för det oundvikliga uppbrottet.
Harald Tigerström
Kontraktsprost emeritus, före detta regementspastor
***
Vår gode vän och hedersmedlem i sällskapet Greve Magnus Stenbocks Caroliner har lämnat oss.
Med sitt oerhörda historiska kunnande var han till utomordentligt stor hjälp vid vår forskning. Om vi hade några problem eller frågor så hade Björn Helmfrid alltid ett svar och ställde upp med sin positiva livssyn och humor.
Hans plats blir svår att fylla.
Owe Hilding
Sällskapet Greve Magnus Stenbocks Caroliner
[Minnesord i Norrköpings Tidningar 1999-08-17]
