Längst till höger Hulda Andersson, som alltifrån seklets början och fram till slutet av 30-talet drev ”Saltängsgummornas” bageri på Packhusgatan, till vänster om henne biträdet, som troligen hette Beata. Kvinnorna till vänster bodde i huset, möjligen hette hon längst till vänster fru Söderlund. Fotografiet bör vara från slutet av 10-talet. I mitten, med katten i famnen, Elsa Nordkvist som mer än sex årtionden senare skulle lämna över detta sitt fotografi till Finbageriet Kamraterna på Hagagatan, där det i dag återfinns. Elsa Nordkvist berättade då att hon i sin barndom delat farstu med Saltängsgummornas bageri.

”Vare sig man bott på Saltängen eller ej får folk en sugande längtan i blicken när man nämner gummorna på Saltängen och deras bullar”, skriver Astrid Sjöberg om sitt Saltängen i ABF:s Minnen från Norrköping II. Och hon fortsätter:
”De hade sitt bageri på Packhusgatan. De ganska platta bullarna låg på sina svarta plåtar i deras kök. Några bagerier på stan påstår att de bakar Saltängsgummornas bullar. Den där smaken av äkta salt bondsmör, vedspis och något odefinierbart finns inte med…”
Många är de Norrköpingsbor som vi hört nostalgiskt berätta om ”Saltängsgummornas lilla bageri med dess förunderliga bakverk. Men var det egentligen, dessa gummor?

Hos Finbageriet Kamraterna på Hagagatan upptäckte vi för någon tid sedan ett gammalt fotografi, som föreställer just Saltängsgummorna – bilden här ovan, som vi också använt som utgångspunkt för våra efterforskningar i ämnet.
Gittan Siegers som står i butiken omtalar att en äldre dam, kund i bageriet, lämnade in fotografiet för omkring tio år sedan. Hon hette Elsa Nordkvist och kunde bland annat berätta, att det är hon själv som står där i mitten; som ung flicka med katten i famnen.
Elsa Nordkvist hade som barn bott på Packhusgatan 9, samma hus som bageriet. För Gittan Siegers berättade hon också om hur gummorna bakade hemma i lägenheten och lade upp bröden på rena lakan i en gammal imperialsäng.
Att den gamla damen lämnade över fotografiet berodde nog på att där bakades – och bakas än i dag – ”Saltängssnurror”, som med större rätt än andra kan göra anspråk på släktskap i rätt nedstigande led med ”gummornas” snurror.
Från det lilla bageriet på Saltängen sägs nämligen receptet ha vandrat vidare till Egon Engdahl, som startade eget bageri i Gjuteriet, för att senare flytta över till Sandgatan och slutligen till Hagagatan.
Som anställd bagare hos Engdahls fick Ville Siegers del av hemligheterna med receptet. Och där han och Gittan sedan själva tog över bageriet där på Hagagatan, då fortsatte han givetvis med de där snurrorna (liksom för övrigt, med Engdahlslimpan).
Antagligen är fotograrfiet från något av åren mot slutet av 1910-talet. Men  vilka var de då, dessa ”Saltängsgummor”?

En som sannerligen också minns sitt gamla Saltängen är Astrid Sandberg, född där 1910. Hon övertog  som vuxen sin fars cigarraffär på Saltängsgatan  37 och drev sedan den ända fram till 1972.
Det lilla bageriet låg på Packhusgatan ungefär mitt emot våra dagars Onoff. Som barn fick Astrid Sandberg gå och handla bröd hos gummorna, även åt sina lärarinnor på Hedvigsskolan,.
Hon erinrar sig nu många år senare, hur det låg en liten Konsumbutik i korsningen mellan Packhusgatan och Slottsgtan. Sedan kom några små hus, och därinne på en gård låg det anspråkslösa lilla bageriet. Någon skylt fanns inte.
Innanför porten mot gatan befann man sig i en liten trädgård med bland annat äppelträd. Bröden gräddades i en öppen ugn i köket, och framför fönstret där stod ”gummorna” och arbetade med sina degar.
Jodå, Astrid Sandberg minns. Och vad mera är – hon kommer också ihåg att det hos ”gummorna” fanns en brorsdotter som hette Inga-Lisa Andersson. Hon gifte sig sdan, men vad i all världen var det nu hon hette som gift?
Några dagar senare ringer Astrid Sandberg. Inga-Lisa gifte sig Göransson, maken ägde Dagsbergs kvarn, så var det!
Och med hjälp av denna nyckel till släkten ifråga har vi nu lyckats luska ut ett och annat om ”Saltängsgummorna”.

Hon hette Hulda Andersson och står längst till höger på bilden. Hon var född i Björnhult i Skedevi år 1860 och drev sitt lilla bageri på Saltängen från början av 1900-talet och fram till slutet av 30-talet.
Brita Wiberg berättar att faster Hulda växte upp i Björnhult, Skedevi – i det nordligaste delarna av Östergötland – tillsammans med tre bröder. Eftersom modern dog tidigt blev det Hulda som fick sköta hushållet. Men när sedan den broder, som skulle bli Britas pappa, gifte sig så behövdes Hulda inte längre på Björnhult.
Då redan förbi de 40 flyttade Hulda Andersson ner till den stora fabriksstaden Norrköping, öppnade sitt bageri och började ett nytt liv, fjärran från fädernehemmet.
Brita Wiberg minns mycket väl sin faster och hennes bageri – som något redan på 1920-talet fasligt gammalmodigt och omodernt. Fastern var också gammaldags i klädsel och allt. Men snäll och generös var hon, och sina brorsbarn – egna barn hade hon inga – tog hon väl hand om när hon fick tillfälle.

Enligt Brita Wiberg var kvinnan till vänster om fastern på bilden biträde i bageriet. Hon gick bort i förtid, troligen år 1921. Det bör vara desa båda, Hulda och Beata som i nu avlägsna barndomsminnen utgör ”Saltängsgummorna”.
Brita var 12 år gammal, när hon inför julen 1921, bodde en tid hos sin faster på Saltängen; hjälpte henne med bageriet och höll henne sällskap.
Brita Wiberg minns de märkvärdiga låga fönstren där inne i huset, så pass låga att man inte såg stort mer än fötterna på folket som passerade förbi ute på Packhusgatan.

Faster hade degkar som hon tömde på bordet, berättar Brita Wiberg. Hon tog degen med bägge händerna och slog den framför sig. Hon arbetade så väldeliga med degen, det kommer jag så väl ihåg.
– När hon bakade snurrorna så petade hon in mjukt smör i degen och gjorde rullar på plåten. När degen jäst färdigt skar hon den i skivor.
– Undertill hade hon lövtunna degplattor, sisådär fem centimeter breda. Det var för att smöret inte skulle rinna ut på plåten.
– Faster bakade också bland annat konjakskransar och goda limpor. Hon hade inga vikter, baka två stenar. Varför vet jag inte, kanske var det så att hon inte ville avslöja sina hemligheter för folk, säger Brita Wiberg.

Sex dagar i veckan bakade Hulda Andersson bröd till sina trogna kunder på Saltängen, på söndagen brukade hon gå i kyrkan. Gammalmodig, snäll och givmild, som hennes brorsdotter beskriver henne. Hon gifte sig aldrig. Så förflöt hennes strävsamma liv.
När Brita Wiberg länge fram i livet gjorde sina Norrköpingsbesök brukade hon hälsa på sin gamla faster, som då bjöd på kaffe och de välsignade snurrorna. Från slutet av 20-talet arbetade också Britas syster i bageriet. Hon är den Inga-Lisa Andersson, gift Göransson, som Astrid Sandberg minns!
En som så att säga i grevens tid upptäckte bageriet är Åke Sjöberg, som i Återblicken den 10 oktober berättade frisörminnen från Saltängen.
När han 1937 hamnade på Blomgrens frisersalong brukade han gå till det lilla bageriet – som var så ansenligt, att det var svårt att tro att det drevs affärsrörelse där inne. Men så goda de var, dessa snurror!
Emellertid närmade sig Hulda Andersson nu de 80 åren, och bageriets saga var snart all. Mot slutet av 30-talet slog det igen, och snart fanns inte heller gamla Hulda kvar i denna världen. Hon ligger begravd på kyrkogården hemma i Skedevi, återbördad till sitt ursprung, för den sista långa vilan.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 12 december 1992.

omslaget-2016_208x300Nu har den andra, utökade och reviderade upplagan av Norrköpings gatunamn utkommit. Den innehåller 69 nya gatunamn. Dessutom har 52 gator fått nya texter – för de flesta av dem saknades information om namnet i första upplagan.
Köp boken här.

De nya texterna har samlats i ett 24-sidigt supplement till första upplagan.
Köp häftet här.