Nya Rådstugugatan, september 1922. Husen på hitsidan om rådhuset är numera rivna, de närmast belägna sena 1800-talshusen stod dock kvar tills för inte så länge sedan. På husfasaden i korsningen med Olai Kyrkogata läser man Karlzéns klädesaffär. Båda fotografierna tillhör Bill Lindwall, Solna.

Tvenne gamla vyer från centrala Norrköping, med någonting gemensamt, som också ger infallsvinkeln till den här Återblicken.
Tidpunkten kan nämligen fastställas. Enligt fotografens noteringar så togs dessa bilder i september månad år 1922.
Två välbekanta vyer, som vi dock inte ska fördjupa oss i den här gången. Vår lilla fråga är i stället: Vad hände i Norrköping, vad hände ute i världen då i september 1922?
Om den saken kan Östergötlands Folkblads gamla tidningslägg ge en del besked.

I stora världen krigades det, då likaväl som nu. Första världskriget låg visserligen några år tillbaka i tiden. Men i Mindre Asien pågick ett krig, som skulle betyda slutet för förhållanden som varat alltsedan antiken.
Ända sedan Homeros tid hade det där, på det som nu var turkiskt område, funnits gott om grekiska samhällen. Nu hade Grekland öppnat krig mot ett försvagat Turkiet för att utvidga sina gränser. Men det krigsföretaget blev en katastrof, och då i september 1922 kunde man dagligen läsa på ÖF:s förstasida om hur grekerna tvangs retirera.
Smyrna, sedermera Izmir, föll och resultatet av kriget blev att 1,4 miljoner greker flydde från Mindre Asien och över till det egentliga Grekland. En mångtusenårig epok var därmed slut.

Från Norrköpings horisont låg krigsskådeplatsen långt bort. Man hade också nog med problem på nära håll. Tiderna var svåra, och vardagstragedierna många.
Arbetslösheten var tiden kanske värsta gissel. ÖF:s reporter såg de olyckliga på deras väg till eller ifrån De arbetslösas förenings utdelningsställe. ”Deras anletsdrag ge uttryck för hur förfärligt bekymren om kära små därhemma fräta och tära.” Det var hjärtskärande att se de fattiga stackarna bära iväg sina blygsamma ransoner potatis.
Omkring 400 personer fick hämta förnödenheter från De arbetslösas förenings förråd. Bland dem även ensamma kvinnor, med sina män ute på något nödhjälpsarbete.
En dag innehöll ÖF en rapport från ett av dessa hatade nödhjälpsarbeten, ett vägbygge mellan Simonstorp och Katrineholm. Det fanns inte det minsta skydd för arbetarna, inte ens när det regnade. Arbetarna hade begärt att få åtminstone ett skjul men det blev avslag. Somliga fick stå i lågskor med vatten upp till vaderna, i Kolmårdens mossar och kärr.
Miserabelt var vad det var.

Hyreskontrakten löpte ut den 1 oktober, och till den tidpunkten passade fastighetsägarna på att höja hyrorna. Så även det här året, trots de usla tiderna med lönesänkningar och arbetslöshet. ”Hänsynslöst”, skrev ÖF.
Många sades upp eller tvingades flytta. 1 oktober var det stora flyttvardagen, och flyttlassen fyllde då Norrköpings gator. Där förekom flyttbilar likaväl som enkla handkärror. De stora klasskillnaderna kom till uttryck även här.
Och vädret var grått och kulet under flyttdagen, precis som det brukade vara – ”som om  vädrets makter på så sätt beslutat fullända intrycket av fattigt folks bostadsbekymmer och bostadselände”, skrev ÖF:

Trots allt så byggdes det ändå en del i staden. Ute i Eneby försökte folk ta sin bostadsfråga i egna händer. De hade köpt tomter, och väntade nu bara på att kunna börja bygga.
Men det hängde upp sig för dem. De fick inte den del av de statliga byggpengarna till kommunen, som de räknat med. Och nu i september 1922 hade nybyggarna skickat in en skrivelse om saken till Norrköpings stadsfullmäktige.
Frågan debatterades också i fullmäktige. Den ständige agitatorn John Ericsson, som nyligen gått över från socialdemokraterna till kommunisterna, pekade på hur de fattiga förbigicks när det gällde fördelningen av statslån och statsbidrag – medan de välbeställda däremot gynnades.

Sålunda hade John Ericsson bland annat erfarit att tjänstemän, en direktör, en disponent, en handlande och en lärare hade tilldelats statsunderstöd för bostadsbyggande – detta samtidigt som ett flertal ansökningar från arbetare hade tillbakavisats.
Fast Holmendisponenten Carl Wahren tyckte inte det var så märkvärdigt att man i första hand lånade till dem, som hade bäst möjlighet att kunna betala tillbaka. Och den socialdemokratiska majoriteten i fullmäktige beslöt lämna nybyggarnas skrivelse utan åtgärd.
Men bebyggt blev det ju ändå vad det led ute i Östra Eneby.

Den 24 september arrangerades en Margarin-Söndag, hur märkligt det nu än kan låta. Det var Kooperativa Föreningen Hoppet som stod för evenemanget, som skulle ge de intresserade tillfälle att besöka KF:s Margarinfabriken (belägen i de lokaler som Celloplast senare tog över). Biljetter (!) kunde avhämtas i Kooperativa Föreningen Hoppets butiker.
Kooperativa Föreningen Hoppet, det var lika med den tidens Konsum Norrköping, som in på 20-talet verkligen hade vind i seglen. En filial öppnades vid just den här tiden på Saltängen, en annan på Kungsgatan, och dessutom så öppnades en skoaffär på Norra Kungsgatan – ”välsorterad”, enligt vad annonsen utlovade.

Margarin-söndagen lockade en del folk, men det fanns förstås andra mer gängse folknöjen. Ett av dessa var filmen. Det fanns gott om biografer i Norrköping, och fulsatta salonger var ingen ovanlighet på den här tiden.
I början av månaden var det premiär för ”Chaplins pojke på nya äventyr”, och bara några veckor senare gick ”Chaplins pojke på egen hand” upp på Röda Kvarn.
”Chaplins pojke” – ja, det hade ju lille Jackie Cogan varit i filmen med samma namn. Sedan fortsatte man – utan Chaplin – att göra pengar på det lilla charmtrollet, i filmer som väl numera torde vara bortglömda. Men ”Chaplins pojke” fick han fortsätta att heta, fast han inte längre hade någonting att göra med den geniale komikern.
Det var inte längre lika tätt mellan Chaplins filmer; de var mer genomarbetade nu och man kunde få vänta på nästa. Under mellantiden kunde dock det glansfulla namnet lånas till en del annat. ”Boytler spelar Chaplin” hette det t ex ett stycke på Biografpalatset. I brist på mästaren själv så fick det kanske duga.
Film var ännu lika med stumfilm. Men tekniker och entusiaster jobbade hårt med att möjliggöra talad film, och just den här månaden innehöll ÖF en artikel om en försöksvisning med talad film i Berlin.
Det var tre tyskar som efter att ha arbetat länge med problemet nu visade upp häpnadsväckande resultat. ”En dramatisk konversation utspann sig på den vita dukten mellan flera personer, lika naturligt som om man suttit framför en scen med levande människor”, hette det bland annat i den entusiastiska rapporten.
Det skulle dock dröja ännu några år innan talfilmen blev kommersiellt gångbar. För Norrköpings del skulle premiären få anstå fram till början av år 1930.

Visst fanns det nöjen. Men Norrköping var en fattig stad, och tiderna var svåra. Att lunch med smörgåsbord och varmrätt inte kostade med än 2,50 kr på Standard Hotel kan ju låta högst överkomligt. Men om man betänker att de t ex nyss nämnda nödhjälpsarbetarna hade 2,40 kr som dagslön så inser man något om den dåtida relationen mellan löner och priser.
Längs kajen vid den s k Båtmanspinan, mittför Strömsholmen, sågs ett antal gummor och även några pojkar ligga på knä i full färd med att kratsa upp gräset på en äng som helt oplanerat hade växt upp där.
Det där var ett slitsamt arbete, och åsynen av gummorna tycks ha rört ÖF:s skribent som passerade platsen. Inne i grönskan på Strömsholmen spelade då samtidigt en orkester för matgästerna, vilka som bäst smorde kråset där bakom de täta alarna.
”Det är så olika bland människorna”, konstaterade ÖF:s medarbetare i sin notis om iakttagelsen i tidningen. ”Och klasskillnaderna på ömse sidor om Båtsmanspinan just nu är synnerligen markant.”

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 2 februari 1991.

omslaget-2016_208x300Nu har den andra, utökade och reviderade upplagan av Norrköpings gatunamn utkommit. Den innehåller 69 nya gatunamn. Dessutom har 52 gator fått nya texter – för de flesta av dem saknades information om namnet i första upplagan.
Köp boken här.

De nya texterna har samlats i ett 24-sidigt supplement till första upplagan.
Köp häftet här.