I det stora trähuset med adress Södra Strömsgatan 30, som figurerat i de två föregående Återblicken, bodde handelsfamiljen Ringborg under så gott som hela 1800-talet.
Från 1840-talet och ett halvsekel framåt var detta Ludwig och Carin Ringborgs hem.
”Allt var” – skrev sonen Edward Ringborg senare i sin släktkrönika – ”ordentligt prydligt och gediget, men ingen som helst i estetisk touch låg över det hela, varken i färg, form eller anordningar.
”Det var ett enkelt borgarhem, främmande för lyx och prålighet. Och här växte fem barn upp, tre söner och två döttrar.

”I mitt föräldrahem” – skrev Edward Ringborg – ”funno känslor och tankar rik näring ur minnenas värld. Jag växte upp under intryck av den vördnad, varmed de gamle nämndes, vilka slumrade efter slutat dagsverk…”
Dagarna i det ringborgska hemmet hade sin inrutade gång. Senast klockan sju på morgonen var husfadern på benen, varefter han började sin dag med att på fastande mage röka en cigarr samt läsa under någon timmes tid.
Frukosten serverades klockan åtta, längre fram i tiden halv nio, och utgjordes av kaffe med skorpor, smör, bröd och något kallskuret därtill.
Omedelbart efter frukosten hölls morgonbön i förmaket, varvid föräldrarna turades om att läsa dagens betraktelse. Därefter gick var och en till sina sysslor – Ludwig Ringborg till firmakon-toret i grannhuset, Carin till hushållsgöromålen, där hon med fast hand styrde över tjänstefolket.

Middagen klockan två, senare halv tre, bestod av två rätter – i allmänhet en soppa samt en kött- eller fiskrätt. Kabeljopudding, laxpudding, kokt strömming, gädda och abborre, kokt kabeljo med smör, rostbiff, paltbröd, blodpudding och svinhare hörde till det som återkom på middagsbordet.
Klockan fyra återvände Ludwig Ringborg till kontoret, klockan sju kom han hem igen. Han läste då Norrköpings Tidningar i väntan på kvällsmaten, som kunde bestå av smörgås med kallskuret, stekt strömming, kall sylta med rödbetor, rökt skinka, inlagd sill och andra varor från firmalagret.
Efter maten drog sig föräldrarna tillbaka till sina rum på övervåningen, där Ludwig tände ytterligare en cigarr och läste tills det var läggdags vid tiotiden.

Om modern Carin skriver Edward Ringborg att hennes hjärta klappade livligt och varmt ej blott för hemmet och familjen utan även för tjänstefolk och nödlidande. Till jularna delades bröd, julmat, ljus och annat ut till både den ene och den andre.
Över hushållet höll fru Carin minutiös räkenskap. Varenda utgift under hennes mer än 50 år som husmor bokfördes i kassaböckerna. I varje rum, garderob och skåp hängde fullständiga listor över inventarierna därstädes.
Carin Ringborg var gammaldags och traditionellt religiös. Tidvis hade hon problem med tjänstefolket, som var snara att falla för lockelserna från spirande frikyrkliga strömningar.
Vissa problem blev det också, när jungfruarna kring sekelmitten ville börja gå i hatt i stället för i schalett. Men Ringborgs var hyggliga mot sitt tjänstefolk och fann sig, enligt Edwards anteckningar, även i en del självsvådlighet från de underlydandes sida.

Om Ludwig Ringborg i hans egenskap av mindre lyckad affärsman berättade vi i föregående Återblicken. Hans håg stod egentligen till helt andra ting, och han ansågs också vara en av landets mera bildade grosshandlare. Han läste mycket och gärna, särskilt då historia. I familje-kretsen sägs han ha varit trivsam och humoristisk.
Under årens lopp samlade Ludwig Ringborg ihop ett omfattande bibliotek, där böckerna bands till prydliga, gedigna volymer, katalogiserades och sedan minutiöst bevarades.
Även i dessa intellektuella intressen avspeglades hans speciella läggning. Enligt sonen Edward kastades inte en endaste tidning bort. I ställdes bevarades allt i kronologisk ordning – Kölnische Zeitung, Post- och Inrikes Tidningar, Ny Illustrerad Tidning, Norrköpings Tidningar osv. Även tidskrifter sparades lika systematiskt.
Liksom pappa Jöns betroddes Ludwig Ringborg med åtskilliga kommunala uppdrag, bland annat som ordförande för Borgerskapets äldste. Efter 1862 års kommunalreform tog han säte i stadsfullmäktige men fann sig aldrig riktigt tillrätta med den nymodigheten. I stället lämnade han församlingen efter några år.

Släktförbindelserna gav upphov till ett tidvis rikt umgängesliv, med julen och midsommaren som höjdpunkter.
Somrarna tillbringades på landet. Från början bodde Ludwig och Carin Ringborg sommartid på det till Herstaberg hörande ”Udden”, för att in på 1850-talet flytta över till själva huvud-byggnaden.
Genom arv efter John Swartz tillföll även Klinga gård familjen. Där hade makarna bott som nygifta, och där tillbringades under senare år också en del tid, dock inte varje sommar.
Till de återkommande inslagen i hushållets liv hörde storrengöringarna vår och sommaren samt slakt och övrigt stök – som var mycket omfattande – inför julen.
Det musicerades också en hel del i hemmet. Även om ingen var särskilt framstående så exekverades likväl kvartetter och trios av Haydn, Mozart, Beethoven m. fl. Ludwig Ringborg hade lärt sig spela violin i ungdomen, fru Carin piano. Föräldrarna besökte också varje måndag Musikaliska Sällskapet, där Ludwig Ringborg under många år var ordförande.

Mot slutet tog krämporna överhanden. Carin Ringborg fick allt värre besvär med sin korpulens och blev till slut tämligen orörlig. Ludwig Ringborg led sedan yngre år av reumatism, och till slut hjälpte inte ens resorna till tyska kurorter honom längre.
De gamles dagar var räknade. 1888 gick Ludwig Ringborg ur tiden, 77 år gammal. Därvid förunnades det honom vad han länge uttalat som sin höga önskan, nämligen att få dö under samma tak som det som sett honom födas. Hustrun följde honom fyra år senare. Det gamla hemmet vid Södra Strömsgatan upplöstes.
Det blev sedan sonen Edward Ringborg, som lät riva de gamla husen och i stället mot sekelslutet uppföra det ståtliga femvåningshus som fortfarande står kvar där på platsen.
Den nedgångna gamla familjefirman, som blomstrade upp på nytt under Edwards ledning, hade sedan sitt kontor i det nya huset fram till 1914 då fastigheten såldes.
Och med det var omsider den då över sekelgamla ringborgska epoken i kvarteret Vattenkonsten definitivt till ända.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 26 mars 1994.

omslaget-2016_208x300Nu har den andra, utökade och reviderade upplagan av Norrköpings gatunamn utkommit. Den innehåller 69 nya gatunamn. Dessutom har 52 gator fått nya texter – för de flesta av dem saknades information om namnet i första upplagan.
Köp boken här.

De nya texterna har samlats i ett 24-sidigt supplement till första upplagan.
Köp häftet här.