Närbild från 1897 på de ringborgska husen. Den lilla tvåvåningsbyggnaden längst till vänster inrymde på nedre våningen kontor för Ringborgs firma och på lövervåningen bostäder. Byggnaden närmast, belägen i korsningen mellan Södra Strömsgatan (numera Fleminggatan) och Skepparegatan, användes mest för handelsändamål. Längst till höger, det stora boningshuset, med adress Södra Strömsgatan 30. Ovanför entrén dit kunde man in i det sista läsa ”J Ringborg”. Trappan ut mot Södra Strömsgatan – ”Skeppsbron”, som man  på Stockholmsmanér sade – användes endast sen kvällstid, när den stora porten ut mot Nya Rådstugugatan låsts för natten. Husen revs 1898, varefter den ståtliga byggnad, som nu länge inrymt bland annat Skeppsfourneringen, uppfördes där på platsen. Fotografiet, som alltså togs året före rivningen, tillhör byggnadsnämndens samlingar i Stadsarkivet.

I den låga reveterade träbyggnaden längst till vänster på bilden, belägen långt ner på Skepparegatan, hade firman J. Ringborg sitt kontor under så gott som hela 1800-talet.
Kontoret var tämligen anspråkslöst med sina tre små rum, av vilka ett med nöd och näppe rymde trenne biträden. I chefsrummet residerade fram till 1842 Jöns Ringborg och därefter in på 1880-talet sonen Ludwig.
En vink om hur små dessa rum var får man av det faktum att det på nedervåningen också fanns plats för ett bostadsrum och ett förvaringsrum för äpplen. På övervåningen var bostäder, där genom åren olika hyresgäster växlade.
Längst till höger på bilden ser vi det stora boningshuset, uppfört kring mitten av 1700-talet och med adress Södra Strömsgatan (numera Flemminggatan) 30.
Detta var, som man sade i Norrköping under 1800-talet, den ”ringborgska gården” – som vi började berätta om i den föregående Återblicken och som vi nu ska fortsätta med.

Jöns Ringborgs firma saluförde sill, salt, specerier, spannmål, råg och vete importerades bland annat från dåtida tyska städer som Danzig och Königsberg. Även sådant som russin, mandlar, sviskon, kaffe, sej, hampa och tran såldes tidvis.
Jöns Ringborg var en selfmade affärsman, som lyckades överhövan trots sin klena bokliga bildning. Han blev en rik man och kunde 1835 köpa Herstabergs egendom.
Genom sitt giftermål hade han vunnit insteg i inflytelserika Norrköpingsfamiljer. Två söner föddes i äktenskapet. Carl Wilhelm uppfostrades för ämbetsmannabanan medan däremot den yngre. Ludwig Eduard, född 1811, utsågs till den som skulle ta över firman.

När denne 15 år gammal gått ut Norrköpings trivialskola placerades han som biträde på kontoret. I tio års tid arbetade han sedan under faderns stränga ledning.
I mitten av 30-talet kunde unge Ludwig förverkliga en länge närd dröm genom att företa en över årslång resa genom Europa – Tyskland, Schweiz, Frankrike, England, Holland, Belgien var de länder han besökte. Ännu på hans ålderdom framstod för Ludwig Ringborg den resan genom det gamla Europa, före järnvägens tidevarv, som den märkligaste upplevelsen i hans långa liv.
Resan stärkte också hans positioner i hemstaden ytterligare. Som arvtagare till en framgångs-rik handelsfirma och därtill berest världsman befanns Ludwig Ringborg vara ett passande parti för ”Norrköpingskungen” John Swartz dotter Catharina (Carin) med vilken han ingick äktenskap på den swartzska gården Klinga året 1840.
Och bättre förspänt än så kunde man knappast ha det i den tidens Norrköping.

Efter föräldrarnas frånfälle år 1842 flyttade Ludwig Ringborg och hans unga maka över i det stora trähuset längst till höger på bilden. Andra våningen, under de gamles dagar använd som spannmålslager, inreddes nu till bostad även den.
Efter ombyggnader på 1850-talet fick tomten det utseende, som den sedan i stort sett behöll. Förutom byggnaderna på bilden fanns där också, bland annat, bykstuga, bagarstuga, vedbodar, redskapsbodar, stall och lagerlokaler.
Det var en komplett handelsgård, som omfattade en stor del av kvarteret Vattenkonsten.

Ungdomsårens äventyrliga resande till trots tycks dock Ludwig Ringborg ha varit och framförallt blivit – en försiktig, extremt ordningsälskande, pedantisk och plikttrogen person.
Om hans sätt att sköta affärerna måste sonen Edward i sin familjekrönika konstatera att ”Under pappas tid 1842-1881 kom firman aldrig mer upp till någon merkantil livaktighet”. Tvärtom så tynade den, för att småningom helt upphöra med all handelsverksamhet.
Till viss del berodde nedgången på hårdnande konkurrens, bland annat från ”Swartlingarna på Väster”. Men också, och icke minst, på att Ludwig Ringborg till sin personlighet var sällsynt illa skickad som affärsman.

”Som köpman utmärkte sig icke Ringborg, ty han saknade helt och hållet initiativ, var mycket konservativ och handlade med orubblig energi efter förut fattade principer” – kan man läsa i den mot slutet av 1800-talet utgivna skriften ”Svenska Millionärer”.
Och vidare:
”Hans huvudaffär omfattade sill, salt och fisk. När R. fått in sitt lager av dessa varor sedan dessa orubbligt, oavsett om varan föll eller steg i värde. Blev det uppåtgående konjunkturer voro hans lager snart uttömda men inträffade motsatsen låg hans sill kvar i många år, tills den slutligen fick köras ut som gödningsämne på hans landtegendomar.”
Lägger man därtill att Ludwig Ringborg ogillade tekniska nymodigheter – varav under hans tid tillkom sådant som utbyggt postväsende, telegraf, järnvägar, ångbåtar och telefon – så inser man lätt att firman inte kunde annat än halka efter.
Det har t ex berättats att när ett första telefonnät vid slutet av 1870-talet började organiseras i Norrköping, så vägrade gamle Ludwig Ringborg styvnackat att ansluta sig.
– Jag är alldeles för gammal för att låta folk ringa efter mig såsom på en betjänt. Vill någon tala med mig får den bekväma sig att söka upp mig var den gamles motivering.

Men troget satt han dagligen kvar på sin gamla kontorsstol, prisande den lycka det innebar att i 50 års tid ha fått arbeta vid en och samma pulpet. Med stolthet och pietet fortsatte han att förvalta den ärevördiga firman, där ingen verksamhet längre bedrevs.
Det där kan ju låta något patetiskt. Men man skall då också veta att även om firman kanske allt som oftast gick med förlust så gav i gengäld egendomarna som Ludwig Ringborg ärvt – Brevik, Herstaberg, Klinga – desto bättre avkastning, liksom även det övriga kapitalet. Gamle Ringborg blev bara rikare och rikare. Särskilt synd om honom var det således inte.
Fem barn fostrades i huset Södra Strömsgatan 30, där ordning, plikttrohet och respekt för traditionerna hölls i helgd. Och till detta ringborgska familjeliv, ska vi återkomma i en följande Återblicken.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 19 mars 1994