I korsningen mellan vad som så småningom kom att benämnas Nelinsgatan och von Leesensgatan återfinns under nära ett sekels tid en snickerifabrik. Med tiden tog den namnet Kondoren, och så lever den också alltjämt kvar i mången Norrköpingsbos minne.
Det var år 1862, som den unge f d byggnadsarbetaren M. Ljungqvist började med snickeriverksamhet på platsen, där han också själv bosatte sig. Snart var han också igång med att, om än i blygsam skala, bygga bostäder åt sina arbetare.
Detta var själva upprinnelsen till vad som först senare skulle börja kallas Södra Förstaden. Ljungqvist var pionjären.

Fabriksmässig tillverkning av snickerier till byggen, det var idén bakom den lilla förstadsfabriken. Den växte också snart till sig och efter några årtionden hade Ljungqvist redan export till England och Tyskland.
Fabriken brann 1912 men återuppbyggdes omgående i större skala. Den hade därefter sin huvudinriktningen på Norrköping, men även Stockholm. Rådhuset, teatern och S:t Johannis kyrka var några av de större byggen, som företaget levererade till.
Tillsammans med en barndomsvän startade Ljungqvist också pianotillverkning i samma byggnad. Den delen av företaget flyttade senare ner till Vattengatan, under namnet Pianoaktiebolaget Gustafsson & Ljungqvist.
Södra Förstaden var belägen utanför stadsgränsen och hörde under lång tid inte till Norrköping, utan till S:t Johannis socken. Först 1918 inkorporerades socknen med Norrköpings stad.
Snickerifabriken hade då några år tidigare fått namnet Kondoren, efter en allmän tomtreglering år 1914. Mot slutet av årtiondet kunde företaget räkna in omkring 40 anställda.

Vår sagesman Lennart Karlssons pappa, Karl Gustav Karlsson var född 1894 och började 1906 eller möjligen 1907 på snickerifabriken som spånpojke. Som sådan fick han samla ihop resterna från tillverkningen som kördes i skottkärror av trä till den egna panncentral, som firman höll sig med.
Karl Gustav Karlsson kom med tiden över till maskinavdelningen, där man fick alternera mellan olika maskiner – kapklinga, planyhyvel,stammaskin, slitsmaskin, tappmaskin med flera.
1922 var Träindustriarbetareförbundet ute i storkonflikt. Pappa Karl Gustav lärde sig då att spela fiol. Han var ganska så musikalisk, och fiolspelandet gick också i arv till en av döttrarna.
På fabrikens ena sida låg den gamla kyrkogården, landskyrkogården. En annan sida vette mot Getängens idrottsplats och där bortom lantliga marker, där kring mitten av 20-talet nya lasarett uppfördes på Krogargärdet.
Efter det kallades arbetarna på Kondoren emellanåt in som blodgivare till lasarettet. Insatsen renderade 30 kronor samt en sup, vilket var högst aktningsvärt. Arbetsgivaren var välvillig och drog därvid inget på lönen.
När Lennart själv kom till världen år 1919 bodde familjen på Nelinsgatan 16 ganska så nära fabriken. De flyttade efter några år ner på stan, men återkom 1936 till stadsdelen närmare bestämt till det från några tidigare Återblicken bekanta hyreshuset på Petter Swartzgatan 22.
Lennart gick då till en början i faderns spår och började 1936 själv på Snickerifabriken Kondoren, där han hamnade på hopsättningsavdelningen. Först som lärling med 50 öre i timmen, sedan som en av åtta bänksnickare.
På hopsättningen en trappa upp sammanfogades delarna, som framställts på maskinavdelningen på nedervåningen. Nere i porten väntade sedan företagets egen hästtransport, som vidarebefordrades de färdiga produkterna till brandstationen, konstmuseet och andra byggen genom åren.
En lite speciell kund var Zarah Leander, som inspekterade i egen hög person när Kondoren gjorde köksinredningen till Lönöresidenset. Lennart Karlsson erinrar sig bland annat en specialkonstruerad vedlår som stjärnan skulle ha.

– Det var inget att klaga på där, säger Lennart Karlsson om Snickerifabriken Kondoren som arbetsplats. Det var en säker plats, på den tiden.
Som bänksnickare hade han arbetskamrater som ”Gösse Mjölka” och ”Kirre Smygarn”. Den förre hette egentligen Gösta Pettersson men fick sitt smeknamn av den närbelägna mjölkaffären, som hans familj drev.
”Kirre Smygarn”, Erik Alverå, hade egenheten att sjungande avlägsna sig från sin arbetsbänk så snart disponenten visade sig på platsen. Det var hans sätt att demonstrera mot arbetsledningens uppsyn över de underlydande. ”Kirre” tyckte inte om att de kom ”smygande” som de gjorde, och därav fick han också sitt tillnamn.
Hans privata demonstration uppskatades nu inte av höga vederbörande. Så när de övriga snickarna en gång fick 10 öre i timmen i påökt utöver avtalet, så fick ”Kirre” ingenting. Då sade han tvärt upp sig på Kondoren och började i stället på ett annat snickeri i staden.
Av arbetarna tycks många ha bott i Vilbergen eller i Södra Förstaden. Och de allra flesta var sin arbetsplats trogna, så länge det någonsin gick.
Disponenten Gustaf Nordenström, älskade sina frimärken men begrep – om man får tro Lennart Karlsson – inte särskilt mycket av produktionen.
– När disponenten kom så gav oss verkmästaren ”Dava” Nyberg någon träbit att hållas med så att det såg ut som om man hade fullt upp. Och dispen genomskådade aldrig det där. Han tyckte det såg bra ut.
– Men i själva verket hade vi ont om jobb under vintern, då byggena stod stilla i stan. En del reparationer kunde vi ha, men mycket mer var det inte. Mellan julen och trettonhelgen var vi alltid lediga utan lön.
– Första året, minns jag, så fick vi alla 10 kronor extra som julpeng. Året efter fick vi 5 kronor. Men tredje året, då fick vi ett julkort i stället.
– Och fjärde året, då stod bara disponenten själv därutanför och bockade och önskade oss God Jul och Gott nytt år, berättar Lennart Karlsson.
Det sparades. För att inte säga snålades.

Länge hade Snickerifabriken Kondoren sin brädgård på andra sidan Nelinsgatan. Men när de nya bostadsrättshusen i kvarteret Statsrådet byggdes därin på 40-talet flyttades brädupplagen över till den egna fabriksgården, där det blev allt trängre.
Från nybebyggelsen kom det klagomål mot fabriken. Det var David Malmberg, ledande socialdemokratisk politiker, som sa åt ledningen att sluta blåsa i ångvisslan vid arbetsdagens början halv sju på morgonen. Det fanns folk i grannskapet, som behövde sova då.
Lennart Karlsson var kvar på snickerifabriken fram till 1946, då han gick över i Norrköpings stads tjänst. Men pappa Karl Gustav blev troget kvar, fram till 1951 då Snickerifabriken Kondoren lades ner. Några år senare uppfördes sedan höghuset där på platsen.
Men kyrkogården ligger oföränderligt kvar. Och där vilar, tillsammans med många andra hädangångna, snickerifabrikens grundare M. Ljungqvist – ännu i döden granne med den plätt på jorden där han utförde sin mannagärning.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 2 december 1995.

omslaget-2016_208x300Nu har den andra, utökade och reviderade upplagan av Norrköpings gatunamn utkommit. Den innehåller 69 nya gatunamn. Dessutom har 52 gator fått nya texter – för de flesta av dem saknades information om namnet i första upplagan.
Köp boken här.

De nya texterna har samlats i ett 24-sidigt supplement till första upplagan.
Köp häftet här.