Forsbergska gården låg i korsningen mellan Södra Strömsgatan (numera Fleminggatan) och Östra Kyrkogatan (Kristinagatan). Förutom bostad åt innehavarinnan Emelie Forsberg inrymde huset också, som framgår av texten på fasaden, en firma – August Johansson & Co. Byggnaden revs några år in på 1890-talet. Fotografiet är från början av 1890-talet. Det tillhör byggnadsnämndens samlingar i Stadsarkivet i Norrköping.

I 1800-talets Norrköping var den här låga byggnaden allmänt bekant som den Forsbergska gården.
Tryggt och oföränderligt hade den då genom seklets gång legat kvar där i korsningen mellan Fleminggatan (Södra Strömsgatan, som den då hette) och Kristinagatan (Östra Kyrkogatan).
När 1890-talet gick in sjöng det gamla huset på sista versen. Men fortfarande bodde den gamla Emelie Forsberg kvar där i huset, liksom hon gjort under det senaste halvseklet. Ännu följde hon då genom sitt fönster vad som passerade där utanför – roddtrafiken till Strömsholmen, tungt förspända hästkrakar, folk som skyndade förbi på gatan.
Extremt fetlagd och till slut även sjuklig tillbringade hon de sista åren fjättrad vid sin fåtölj. Men i sin krafts dagar hade hon varit energisk, slagfärdig och sällskaplig som få.

Den gamla damens far hade varit stadens ångbåtspionjär. Efter starten med ”Norrköping” i början av 1820-talet hade denne Olof Hammarsten under 1830-talet hållit sig med trenne ångbåtar, som samtidigt gick i regelbunden trafik på Stockholm. Ett annat av hans fartyg som gjorde lustturer i skärgården, uppkallade han efter dottern Emelie.
Några av fartygsmaskinerna installerades av den berömde Samuel Owen, för vilken en av kapten Gustav Forsberg arbetade som ”mecanicus”.
1828 stod sedan bröllopet mellan denne kapten och ångbåtspionjärens då 18-åriga dotter. Unga Emelie följde med sin make till Stockholm, där han sedan avled efter bara några få år. Han var betydligt äldre än hon, och äktenskapet tycks inte ha varit särskilt lyckat.

Efter makens död återvände Emelie Forsberg till hemstaden, där hon slog sig ner för gott på Södra Strömsgatan 14.
Hon var då bara några och 20 år gammal men gifte aldrig om sig. Sin verksamhetslusta kom hon i stället att inrikta på helt andra ting.
Alltsedan barnsben hade Emelie Forsberg hyst en svärmisk beundran för Napoleon, och hon älskade också tidens franska populärromaner av författare som Dumas och Sue. 1849 besökte hon Paris. Om den resan har ingenting förmälts från den romantiska sfären, men däremot att det var i Paris som hon fick idén att grunda en trikåfabrik.
Från den franska huvudstaden hemförde sålunda Emelie Forsberg vävstolar, maskiner och en fransk verkmästare vid namn Filau som hon, på förekommen anledning, snart började kalla för monseiur Filur.
Emelie Forsbergs trikåfabrik omfattade år 1850 fem vävstolar och 55 arbetare, uppger Edward Ringborg i Norrköpingskrönikan. Den var i gång under några år men gick i kvav när den drogs med i brodern Per Wilhelm Hammarstens konkurrs år 1857.

I Wilma Lindhés ”Från flydda tider” utgiven 1917, ägnas ett kapitel åt ”Faster Emelie”.
Wilma Lindhé, född 1838, var dotter till Per Wilhelm Hammarsten. Fastern var, skriver hon, ”en genuin humorist”. Helst ville hon prata själv, och då gärna om lustiga episoder ur vardagslivet. Allt som oftast följdes berättelserna av retoriska frågan ”Är jag inte rolig? Är jag inte kvick?”
I sin välmakts dagar höll sig Emelie Forsberg med hästekipage och sällskapsdam. Så snart cirkus kom till stan abonnerade hon en loge där, och somrarna tillbringade hon i Marstrand.
Men när pengarna från arv och trikåfabrik hade skingrats för vinden fick hon söka nya utvägar, och lyckades också därmed. För en tid slog hon sig på tapisserihandel (vävnader, broderier) – men fann därefter sin högst personliga ”nisch” i den tidens Norrköping.
I sitt hem vid Södra Strömsgatan öppnade då Emelie Forsberg försäljning av dåförtiden sällsynta delikatesser – hummer, böckling, apelsiner; men även porslin.
Till hjälp med kommersen hade hon, enligt Wilma Lindhé, en gammal kvinna som var ”ett lika stort original som hon själv”, anskrämligt ful men trogen som guld – ”Gamla Kristin” kallades hon för.

Emelie Forsberg gillade att klippa pappersfigurer, men var alldeles särskilt road av olika brädspel och kortspel.
Norrköpingskrönikören Edward Ringborg har i sina släktminnen berättat om hur hans farbror Carl Wilhelm tillsammans med bland andra Hammarstens brukade spela ”preferens hemma hos ”tant Emelie”.
Iklädd vit bindemössa ledde då värdinnan, i sin ”ohyggliga korpulens i följd av elefantiasia”, förnöjelserna från sitt soffhörn.
Detta gjorde hon ”med en esprit och ett gott humör, som smittade envar, som kom i hennes närhet. Hon snusade och var i tal och åskådningssätt mycket manhaftigare än någon karl”, antecknade Ringborg också.

Mot slutet sålde Emelie Forsberg det gamla familjehuset men behöll rätten att bo kvar där till sin död. Hon avled år 1891, vid 81 års ålder.
På vår bild för dagen står den Forsbergska gården fortfarande kvar där i korsningen. Men de tomt gapande fönstren vittnar om att Emelie Forsbergs tid vid det här laget var förbi.
Om vad som sedan följde skriver Wilma Lindhé:
”Strax efter hennes frånfälle revs byggnaden för att lämna plats åt en av dessa flera våningar höga hyreskaserner, vilka inom sig rymma allt vad nutidsbekvämlighet heter, men föga av den trevnad och det lugn, de anspråkslösa gammaldagsgårdarna – där var och en var sin egen herre – hade att bjuda.”
Den ”höga hyreskasernen”, som författarinnan med sin förankring i det gamla 1800-talet lite nedlåtande talar om, är identisk med vad vi sentida känner som Gripsholmshuset.
För oss är detta ett fint och vackert gammalt hus, som man givetvis vill se bevarat. Men då för 100 år sedan var efterträdaren till den anrika Forsbergska gården en vräkig uppkomling, där den lyste och prålade högt ovanför den traditionella bebyggelsen!

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 5 mars 1994.