Carl Wilhelm Ringborg

Carl Wilhelm Ringborg (1805-1881), en man för
vilken 1800-talet var alltför nymodigt. Fotografiet
tillhör Stadsbibliotekets Norrköpingsrum.

Den man som den här Återblicken ska handla om levde för nu ganska så länge sedan.
Han föddes år 1805 och dog 1881. En 1800-talsmänniska var han, men ändå en som inte kände sig riktigt hemma i det tidevarvet.
Hans namn var Carl Wilhelm Ringborg. Han var son till handelsmannen Jöns Ringborg och uppväxt på familjegården på Södra Strömsgatan (Fleminggatan), som figurerat i flera Återblicken på senare tid.
För denne Carl Wilhelm Ringborg förblev nog också barndomshemmet hans egentliga hem här på jorden, och det även sedan brodern Ludwig tagit över både hemmet och firman.
Ludwig gifte sig och fick fem barn, medan Carl Wilhelm däremot förblev ungkarl.
Men i känsla för släkt och traditioner fanns det ingen som överträffade honom.

Medan den sex år yngre Ludwig av fadern utsågs till den som skulle ta över familjefirman fostrades Carl Wilhelm till ämbetsmannabanan. Ludwig brukade senare säga, att det borde ha varit tvärtom.
Redan vid 16 års ålder sändes Carl Wilhelm iväg som student till Uppsala. Efter examina hamnade han småningom i kommerskollegium och därefter krigskollegium. 1849 blev han expeditionssekreterare i Kungl Majt:s kansli. Det var, sannerligen, ingen dålig karriär.
Men efter något år fick han en ny chef, en som var besjälad av tidens liberala idéer. Denne von Koch var anhängare av liberalare rösträtt, vidgad kvinnorätt, ökad religionsfrihet och annat dylikt, som den orubbligt konservative Carl Wilhelm Ringborg definitivt inte uppskattade.
I stället begärde han, vid 39 års ålder, sitt avsked år 1845 – och levde därefter som privatman och rentier under sina återstående 36 år. Han skulle senare skriva, att han ”ledd av en rotfästad politisk övertygelse frånträdde en tjänstemannabana, som icke var alldeles utan lovande utsikter för framtiden”.

Arvet efter föräldrarna gjorde honom ekonomiskt helt säkerställd. Carl Wilhelm Ringborg flyttade nu hem till Norrköping där han inrättade sitt liv efter scheman som han också minutiöst följde.
En viss tid morgon, middag och kväll avsattes för promenad, viss tid för läsning och brevskrivning, för litterär verksamhet, pianospel, för visiter inom den breda släkt- och umgängeskretsen osv. Carl Wilhelm Ringborg inrättade sig alldeles som han ville ha det.
Han hade egen häst och vagn, och kusken kläddes upp i blå kostym med silverknappar. Själv var han närmast elegant klädd och ansågs i familjekretsen som något av en snobb.
Han blev också en mycket beläst person, en flitig konsument av böcker och tidskrifter. Men riktigt lycklig blev han knappast. Med en träffsäker – formulering beskriver Wilma Lindhé – i sin memoarbok Från flydda tider – honom som ”ständigt sysselsatt, men utan egentligt livsmål.

Antagligen var det denna tomhet i själva livskärnan, som låg bakom hans egendomliga sjukdomsperioder, då han försjönk i årslång apati.
Den första perioden daterade sig till åren 1859-63 då han viljelös satt i sitt soffhörn ovillig till allt. Han svarade inte ens på frågor, och hela hans väsen var komplett likgiltighet.
Edward Ringborg konstaterar i sin familjekrönika, att sjukdomen var ”av mera psykiskt än fysiskt slag”. Och läkarnas diagnos lämnade ingenting övrigt att önska ifråga om handfasthet – Carl Wilhelm Ringborg förklarades av dem vara ”inbillningssjuk”.
Han bodde då i fädernegården, i hörnhuset Södra Strömsgatan-Skepparegatan (se närbilder i Återblicken 12-3 och 19-3). 1863 lyckades dock brodern Ludwig tvinga iväg honom till Särö på västkusten, dåförtiden en högst fashionabel badort, och den angenäma vistelsen där fick ”sjuklingen” att repa nytt livsmod.
Carl Wilhelm Ringborg blev åter som förr. Han flyttade upp till Stockholm, där han disponerade ett par hemlikt möblerade rum på anrika Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg och där rutade han in sin nya tillvaro på karakteristiskt manér.

Edward Ringborg har om sin farbror skrivit att hela dennes väsen var ”varm hänförelse”. Antagligen behövde han något intensivt engagemang för att kunna hålla livsledan stången.
Just en sådan fråga stod också vid den här tiden i offentlighetens fokus. Den stockkonservative Carl Wilhelm Ringborg blev nu nämligen en uppmärksammad motståndare till representationsreformen, den som innebar att den gamla ståndsriksdagen avskaffades och i stället år 1866 ersattes med den mer moderna tvåkammarriksdagen.
Carl Wilhelm Ringborg utgav några pamfletter mot reformen om vilka till och med hans huvudmotståndare statsminister Louis de Geer i sina ”Minnen”, senare skrev att ”de voro skrivna med en varm övertygelse och i en lågande stil, som icke kunde förfela att göra intryck”.
Han återvände sedan också varje sommar till Särö, där han tillvann sig en ställning som något slags ”grand old man”. Säkert sågs han som ett gammalt original, där han nitiskt gick emot den nya tidens sed att kalla även borgerliga ogifta damer för ”fröken”.
– Vilket nummer har damens släkt på Riddarhuset? brukade han då ofelbart fråga vederbörande borgerliga ”fröken”.
Frökentiteln skulle vara adelsdöttrar förbehållen. Så hade det varit, och så borde det då också förbli.

Edward Ringborg berättar vidare om, hur farbror Carl Wilhelm vid ett Uppsalabesök på 1850-talet uppdrog åt brorsonen Gustaf  Ringborg, då student i Uppsala, att på farbrors bekostnad och med farbror som hedersgäst beställa middag på Flustret för kamratkretsen.
Där sjöngs, åts och dracks det sedan, och farbror Carl Wilhelm – själv gammal Uppsala-student – var under hela kvällen på sitt mest briljanta humör.
Farbrodern tog sedan med sig Gustaf ner till Stockholm, där denne fick vistas i några veckor. De dinerade då på farbroderns stamlokus Stora Sällskapet, varvid den unge mannen introducerades för några av tidens framstående personligheter.

Mest karakteristisk regelbundenhet återvände Carl Wilhelm Ringborg till det gamla hemmet, där numera brodern Ludwig residerade. Varje sommar vistades han sex veckor på Herstaberg, och till julen var han en självskriven gäst på Södra Strömsgatan.
Då kunde väldiga tennsoldatskrig utkämpas, där två stora fällbord ställdes ihop till slagfält. Sedan utkämpades Sevastopols belägring, stormningen av Malskoff och andra kända slag med helhjärtat deltagande av ungdomarna – men med gamle Carl Wilhelm som främste strateg.
Han var till övermått road av denna lek och brukade också efter det utkämpade ”slaget” upprätta en krigsrapport, omfattande flera tätskrivna sidor och avfattad på ett ”lågande och flammande” språk.

Det var just en jul, närmare bestämt året 1874, som Carl Wilhelm Ringborg fick det slutgiltiga återfallet i sin underliga ”sjukdom”. En morgon ville han då inte längre lämna sängen. Och där förblev han sedan också sin återstående tid, fullständigt likgiltig för världen.
De avslutande åren bodde han då på Drottninggatan, strax söder om Stadstornet. När döden slutligen kom till honom en majdag 1881, var det som hans bror Ludwig skrev i brev till sonen Edward, som en ”befrielse från ett liv, som längesedan upphört att skänka honom glädje”.

Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 7 maj 1994

omslaget-2016_208x300Nu har den andra, utökade och reviderade upplagan av Norrköpings gatunamn utkommit. Den innehåller 69 nya gatunamn. Dessutom har 52 gator fått nya texter – för de flesta av dem saknades information om namnet i första upplagan.
Köp boken här.

De nya texterna har samlats i ett 24-sidigt supplement till första upplagan.
Köp häftet här.